angeliqajonsson

Såg på min väninnas (Linda) blogg att hon hade skrivit ner detaljerat om Elins förlossning, och jag tänkte att det har ju jag också gjort men jag får nog fylla i mer detaljerat. Det är ju rätt kul att kunna gå tillbaka o läsa när som helst. Men när jg skulle kolla igenom så såg jag att jag knappt skrivit något alls. Så här kommer min och Sebastians berättelse :)

Om ni är uttråkade på detta redan eller ni är lite känsliga så läs ej! :)


Förlossningsberättelse!

Sebastian var beräknad till Torsdagen den 7 April.
Fredagen den 1 April var jag på MVC och jag frågade henne om inte hon kunde göra en hinnsvepning på mig. Hon skrattade lite (antagligen får hon dessa frågor jämnt) och sa att hon kunde undersöka mig och se om "tappen" hade sjunkit och förberedit sig.
Jag tackade för detta och slängde upp mig på undersöknings-sängen.
Hon meddelade då mig glatt att inte bara har tappen sjunkit, den hade öppnats och jag var redan öppen 3cm..
3cm helt gratis, jag hade ju inte känt av något alls!
Vaaaa? Vad betyder detta kommer jag ihåg att jag ville ha svar på...
Skall jag in till BB nu? Får jag bebis i helgen? Jag måste hem och packa färdig... Så många tankar som surrade.
Hon ville inte ova något men om hon fick gissa så trodde hon att jag skulle ha en bebbe under helgen!!

Wow, ut därifrån och ringa micke. Han var lika förvirrad som jag. Vad betyder detta? Skall jag komma hem från jobb? Nej nej sa jag lugnt, jag känner inget än.

Helgen gick och ingen bebbe kom. Egentligen var det ju heller inte dags förrens den 7:e, men jag gick lite på hennes ord. Så under veckan som gick så fick jag ryggmassage av min väninna och jag bakade en massa, min mamma satte akupunkturnålar i öronen på mig för smärtlindring och livmoder.
Dagen då det var beräknat kom och jag kände INGENTING och jag skulle vara på plats på MVC på Fredagen 8 April kl 12 (en tid som min barnmorska INTE trodde vi skulle ses på).

8 April
Men Fredagen kom och jag satt surt hemma hos min mamma (som bor precis brevid MVC). Moster och min syster m.familj var också där. Min syster ville gärna följa med till MVC och höra hjärtljuden, hon tyckte det skulle bli mysigt. Samtidigt tror jag att hon ville kunna hålla mig lugn då jag va lite kinkig över att jag skulle dit över huvudtaget.

Det va en stressig dag på MVC så jag kom in först 12:30.
Jag sa att jag inte kände någonting och att jag ville att hon skulle göra en hinnsvepning på mig. Hon ville gärna inte för man skulle inte in och starta något som inte var redo. Jag bad därför om en undersökning för att se om jag hade öppnats mer än mina 3cm. Hon sa att det inte behövdes för att om det satte igång så skulle jag veta det. Min syster såg antagligen hur jag sjönk ihop så hon tog över och sa: Men om hon redan förra veckan var öppen 3cm UTAN att känna av det så kan hon ha öppnats mer till denna veckan visst? Och har hon öppnats mer så kan det vara bra att veta detta och kunna meddela barnmorska detta när man ringer in till Lund då det är dags?

Barnmorskan kunde ju inte mer än hålla med henne så jag skulle få min undersökning :)
När jag tar av mig strumpbyxor så känner jag en liten mensvärksliknande känsla, lite molande och gnolande. Jag lägger mig på britsen och säger att jag nu känner av lite grann, är det såhär det skall kännas när det sätter igång? Hon kände mig på magen och sa att jag inte hade en sammandragning så det va säkert inget.
Hon kände på mig och sa att jag fortfarande var öppen 3cm (alltså ingen förändring på 1 vecka).
Jag kände lite till molande i magen men tänkte inte på det så mycket.

12:45 går vi hem till mamma igen och jag känner av det mer och mer. Väl där kan jag inte komma till ro och jag börjar kolla klockan. Känslan började 12:35 och det kom var 3:e minut, det är väl ganska tätt tänkte jag.
Jag sa till sällskapet att jag skulle köra hem och ta ett bad, även ringa micke.
13:00 kör jag hem med värkar och ringer micke. Jag meddelar honom hur det känns och ber honom komma hem. Väl hemma ringer jag Förlossningen i Lund och berättar hur det känns och ber om att få komma in. Hon snackade lite med mig och sa sen att det inte lät på mig som om det va igång och jag skulle stanna hemma. Snällt ber jag igen om att få komma in för jag är öppen 3cm och har 3 värkar på 10 min. Nej upprepar hon, det finns dåligt med plats och vi har inget rum ledigt på en timme iallafall. Då ber jag igen om att få komma in, för vi kommer ju ändå inte vara där förrens en timme. Och sen väser jag ganska syrligt att om inte de tar emot oss så kör vi till Helsingborg istället. Hon suckar i andra sidan telefonen och säger: Jaja, kom då, men vi skickar säkert bara hem dig igen!
TACK!!!! Surkärring (tänkte jag)...
14:00 är Micke hemma och hjälper mig packa det sista, jag har svårt att stå när värkarna kommer.
14:30 släpper Micke av mig utanför förlossningen för att åka och parkera.
Jag blir mottagen av en trevlig Barnmorska som öppnar dörren till mig precis när jag får en värk, hon hjälper mig in på rummet då hon ser att jag har svårt att gå.
14:45 kommer Micke in och hinner bara ställa sig vid min sida innan jag känner kroppen krampa och det kommer ett konstigt stönande från mig.
Jag tittar lika konstigt på honom som han tittar på mig. Barnmorskan tittar också på mig och ber mig att inte krysta förrens hon undersökt hur öppen jag är. 2 timmar tidigare var jag ju bara öppen 3cm.

Det dröjer ytterliggare 20 min innan hon undersöker mig och det är svårt att hålla inne på värkarna och att inte pusha på när de kommer. Men hon tittar glatt åt mig och säger att jag är öppen 9,5 cm så det är bara att krysta.
WOW!

Va det äntligen dags?

Jag minns att micke hjälpte mig med att ge mig vatten emellan värkarna, ibland gav han mig saft och då blev jag sur hahaha :)
En liten dam på säkert 60 år höll mitt ben när värkarna kom (låg på sidan) men tydligen så orkade hon inte hålla emot så länge så on frågade Micke om han kunde hålla mitt ben när det var dags.
Jag tänkte då för mig själv att han skulle säga nej, vi hade ju kommit överrens om att han skulle hålla sig undan den delen av mig :)
Men han tog ett snabbt kliv ner och nästan puttade omkull damen.
När värkarna kom så behövde jag aldrig säga det, han såg på mig när det va dags och han lyfte mitt ben och hjälpte mig. Sen la han ner det och gav mig dricka inför nästa värk. Han pratade med mig och barnmorskorna så jag va hela tiden uppdaterad om läget vilket jag uppskattade så mycket.
Jag ändrade ställning några gånger under utdrivningsskedet för att underlätta för mig och bebisen.

Efter OK från oss kom en läkarstuderande (ca 16:45) in för att se en förlossning, då visste vi det var när
Precis i slutet så låg jag på rygg och Micke höll min hand hårt och var sååå nära mig.
Jag hör barnmorskan säga till sjuksköterskan att jag och Micke sktte detta bra, vi hade ett enomt samarbete.
Sen säger hon till micke att det är inte mycket kvar nu, kanske två bra krystvärkar till.

När jag hör detta så kämpade jag ännu hårdare fast jag va samtidigt lite nervös. Snart skulle vår värld förändras.
Nu skall jag vara helt ärlig o säga att det kändes hahaha... Det var ju på väg ut för guds skull :)

Micke höll mig i handen och hade sin panna mot min om jag minns det rätt.
Jag kände det som många berättat för mig, hur man kan känna barnet komma ut. Schloff... haha!
Då sa jag till micke att han va ute - Han svarar: Är han?
Och innan jag hann svara så hörde vi babygråt. Vår fina fina pojke.
Jag och micke fortsatte hålla om varandra ett tag och micke sa till mig: Det där är vår pojke som skriker :)

Då släpper vi taget om varandra och vi får den finaste pojken upp till oss!
De hade torkat han jätteren och fin, också hade han nog lite gulsot för han hade en perfekt färg (nästan lite solbränd) på hyn.

Denna fina varelse!
Hur är det möjligt?

Direkt efter fick man den här moderskänslan - Inget farligt hade kunnat komma i närheten av honom!