angeliqajonsson

Tiden går alldeles för sakta samtidigt som den går rätt så fort faktiskt.
Nu har vi varit på inskrivningen, äntligen. Och det va ju en berättelse för sig, så den kommer nu.

Vi skulle vara där Onsdagen 8/9 kl 8:10. Jag o Micke kör vars en bil för att jag sen skulle vidare till jobb och han skulle på sitt.

När vi kommer körandes för att hitta en parkering utanför MVC så ser jag att min kollega Marie stiger ur sin bil (hon är i skrivande stund vecka 37). Hon ser våra bilar men inte oss. Vi kör in,parkerar o jag och micke slänger blickar till varandra från bil till bil. VAD SKA VI GÖRA? Well well, hon skall ju in på samma ställe som oss och vi vill ju inte missa vår tid för att vi gömmer oss. Det va bara att kliva ur bilen och hälsa fint. Marie kollade glatt på oss o frågade om det va sant, jupp säger vi och fick vars en stor kram från henne. Säga vad man vill men det är rätt trevligt med att berätta och att ha berättat. Slippa detta hyssj hyssj...
Vi kliver in på MVC tillsammans och hann prata ikapp lite om allt mellan himmel o jord (fast mest om bebisar ;) ) innan vi blev inkallade.

Vi hade inte samma Barnmorska som på hälsosamtalet (vilket vi egentligen skulle) men pga brist på personal så fick hon vara inne på ultraljudet hela dan. Vi fick istället barnmorska C och hennes praktikant M (jättetrevliga båda två) 

C gick efter en kort stund och M fortsatte inskrivningen.
Eftersom det fattades en del prover från hälsosamtalet så passade hon på att ta dem nu, bl.a skulle 4st rör fyllas med blod.
INGA BEKYMMER.... För mig iallafall.
Men jag har en sambo som blir vit om snoken bara man pratar om sjukhus.
Jag förklarade läget för barnmorskan och vi sa till honom att det säkert va bäst om han gick ut, men NEJ, han skulle sitta o vara stöd, hmm... just det ;) 

Jag brukar vara besvärlig med att lämna blod, jag har inga synliga blodkärl så de har bekymmer med att sätta nålen.
Efter massa velande så beslutar vi oss för att sätta i handen. Sagt o gjort, det kommer blod, micke suckar o vrider sig i stolen brevid medans jag fortfarande inte har några bekymmer alls.
Sen tar det slut bara sådär, inget mer blod bjuder jag på.
Då testar hon med att köra nålen in o ut, uppe o ner, runt och omkring. Nu svimmar nästan micke så han ber om att få lämna rummet.
Micke lämnar rummet och vi sätter nålen i den ANDRA handen.
Kommer inget, samma procedur - köra nålen in o ut, uppe o ner, runt och omkring....

Sen kommer barnmorska C (lite mer erfarenhet gissar jag på), tar en nya nål o kör in den i armen på mig, fyller ett rör med detsamma. Sådär ska det göras! 

Tyckte lite synd om praktikanten, det gjorde ju inte mig nått att hon testade fram o tillbaka.
Men nu fick micke komma in igen iallafall.

Vi förklarade att trots lättnaden över att slippa morgonillamående och evigt kissande så var vi såklart oroliga blivande föräldrar. Om jag inte känner NÅGOT ALLS, då kan jag ju inte vara med barn, eller?
Trots att jag inte har någon mens, trots att 4 graviditetstest säger att jag är det. JAG VILL HA TECKEN NUUUUU.....

De tyckte väl lite synd om mig så C sa att vi skulle försöka lyssna efter hjärtat på bebben.
Hon sa att eftersom jag va smal så skulle det underlätta (TACKAR C för de fina orden, detta har jag levt på sen dess ;) hahhaha)...
Men vi skulle inte bli oroliga om vi INTE hörde nått, det va ju bara i vecka 10.

Så jag la mig på britsen och lät henne testa med micken på min mage medans micke satt o snacka med praktikanten en meter bort.
Efter en stund så hörde man mer än kroppsljuden, man hörde ett starkt flimmrande, typ SchoSchoSchoSchoSchoScho.... alla mammor vet vad jag snackar om eller hur :)

Jag började asgarva o Micke kom fort mot mig med stora ögon - Vad va det!
Barnmorskan röt lite skämtsamt åt mig o sa, nu får du skärpa dig o inte skratta, micke ska också få lyssna på ert barn.
Vi hörde ljudet igen och när jag såg mickes min så började jag skratta igen. HELT KLART DET BÄSTA LJUDET I HELA VÄRLDEN!!!
Micke o jag skrattade o pussades. Vårt barn. H*n ligger där inne i tryggheten och mår bra. 

Jag mår bra! 

Jag gick därifrån med 3st plåster och början på blåmärken på lika många ställen - Överlycklig!
Micke gick därifrån utan plåster och mådde lite sådär i magen, men också som mig - Överlycklig!